
Nej, jag vill inte att snön ska försvinna. Jag gillar den och jag gillar att skotta mig fram varje morgon. Jag gillar istapparna på vårt hustak och att pulsa fram i snö upp till låren. Det är lyx att få klaga på snön. Det kittlar trevligt att öht kunna gnälla lite över att det är så snöigt och kallt. Men självklart är snön och jag kompisar, och kylan.

Detta hindrar mig inte från att längta. Jag gillar att längta, det har jag alltid gjort. Jag måste alltid få längta till något, till någon - till något påhittat, till något verkligt. Låt mig längta och känna och svämma över. Och just precis nu tänker jag längta efter sommaren. I sommar kommer jag längta efter vintern, eller i alla fall hösten. Jag längtar alltid, bort eller hem.

Jag längtar efter färgerna, dom varma dofterna, den ljusa sommarkvällen. Jag längtar efter färska jordgubbar, grusvägspromenaderna, mjukglass i Söderköping. Jag längtar framför allt efter sjöar, vatten, bada, sandbotten, hav.

Det som är bra är att allt det där kommer. Allt har ju sin tid. Vintern och snön har sin, sommaren och färgerna har sin. Och längtan har sin tid.
(foton från sommaren 07)