Lumumma

Jag försöker få någon slags styrsel på Sommarlovstillvaron. Jag jobbar inte lika mycket och min roll är mestadels mamma och matte.

Jag har hittat ett lugn i insikten jag fick häromdagen: att jag sitter inne med alla svar som jag behöver, och att jag väljer bort besser wissrar. Min sanning vet bara jag, särskilt efter 40 år i branschen.

Jag håller fokus med iskall blick på målet och firar varje dag jag klarat av utan att trampa i klaveret. Detta kräver samma koncentration som den som cirkustjejen på enhjulingen på linan uppe i luften har. Jag lovar.

Jag tänker vara med. Jag tänker ta mig tusan vara med i den här leken.

Och sommaren. En dag i taget.

En humlegrav utanför garaget …

I morgon är det skolavslutning. Sedan ett långt sommarlov. Semester. 

Rutiner rubbas, Strukturer störs, Fokus falnar. 

Jag måste lägga upp en plan.

Jag har köpt en bok. I den skriver jag ner saker som kan hjälpa mig på vägen. Till exempel:

jag är för gammal för att låta mig dribblas runt av folk som tror att dom sitter inne med svaren åt mig. som tror dom vet allt och kan allt. JAG har all kunskap jag behöver om mig själv, JAG har makten över mig själv.

När jag inte filosoferar steker jag pannkakor och luktar på syrenerna.

Jag har kastats in i ett bra-mat-flow. Jag hoppas det håller i sig länge, flowet. Ikväll gjorde jag spagetti, med räkor, saffran, sparris, paprika och gräslök - hastigt värmt i olja i en stekpanna. Vilken njutning!

Jag damp ju i golvet härom morgonen, två gånger efter varann. Lågt blodtryck, tidig morgon, rusade upp för snabbt. Dagarna innan hade jag ätit på tok för lite och för dåligt, för ensidigt. Jag slog mig rätt illa i ansiktet mot ett skrivbord eller en byrå, mycket blod. Akuten några timmar, senare vidare till en annan avdelning som sydde ihop mig.

Jag ser det som en solklar varningsklocka. Det går inte att pressa sin kropp hur mycket som helst, och vikten av att tillsätta tillräcklig energi till kroppen går inte att nog förtydliga. ‘Snabba genvägar’ kan vara livsfarliga.

Det var tur i oturen att jag ramlade på ansiktet. Hade jag fallit mot byråhörnet och golvet med bakhuvudet…  Jag har fått mig en tankeställare som heter duga. Det är allvar, jag är allvar, min kropp är allvar. Inget jag kan laborera med fram och tillbaka. Eller kalla det misshandla om du vill.

Kanske kommer dom där ärren jag kommer få vara värda att jag faktiskt börjar fatta. Jag tror det. Jag vet det.

Jag vill skrika ut till alla: sluta experimentera med maten! Ät allsidigt, ta inte bort någon viktigt beståndsdel från kosten, använd bondförnuftet, ge din kropp vad den behöver och måste ha för att fungera! Riskera inte att dimpa i golvet som jag!

Tugga och ät, njut av alla smaker, färger och konsistenser! Var snäll mot din kropp, var rädd om livet! 

♥

På den promenadrunda jag gått dom senaste dagarna, går jag förbi en inhägnad med grisar i. Jag trodde det var vildsvin först, men det är nog någon annan sorts gris. Dom är väldigt söta, idag kom dom småspringande mot mig och nöffade. Man blir ju kär.

Stora delar av mitt fokus ligger på att hantera ätandet rätt, på att motionera/träna (gör mig glad och klarsynt), på att inte ramla ner i korkade tankefällor. Det är svårt och slitsamt, jag lovar. Det är väl det sistnämnda som är det svåraste.

Nu är det slut med sötebrödsdagarna.
Nu är det vikttabell, träningsdokumentation, stegräknare
och irriterande nyttig mat som gäller.
Jag är så peppad så det finns inte.
Tack för det 2010!

för dagen ny stegräknare.
jag har ju haft en förut,
så jag vet att konceptet funkar på mig.

och jag tappar den där förbannade tråden
om och om igen
oftast springer jag ifatt den fort
får tag i den
och drar mig uppåt
igen

ibland orkar jag inte springa
för förtielfte gången
då lägger jag mig ner och ser
den tappade tråden glida iväg sakta

men jag är ingen som ger upp
inte än i alla fall
och i varje fall inte under någon längre tid
så till slut, alltid, reser jag mig upp
och springer ifatt, tar tag i, drar mig uppåt
igen
igen
igen

en av mina älskade promenadvägar

Igår fyllde jag år. 40 tror jag, vem räknar? Jag förundras över hur många källor för kontakt det finns år 2009: igår fick jag: ett gäng grattis-sms, grattis-post i brevlådan, blomsterbud, grattis-telefonsamtal, gratulationer i bloggen, gratulationer på face book och i mailen - plus besök! Det är annat än för inte jättemånga år sen då det enbart var stationär telefon och snailmail som gällde. Häftigt tycker jag.

När det blir för mycket input, för mycket information och när jag känner mig för tillgänglig, sätter jag telefonen på ljudlös, sätter mig i bilen och kör en sväng. Detta hade jag inget behov av igår - då var det bara roligt med all uppmärksamhet från alla håll. 

Jag skulle ha haft storfrämmande av släkten i helgen - men backade ur ett par dagar innan. Ibland inser jag mina begränsningar. Vi får ta det senare, eller inte alls. Jag skräms och fascineras av hur jag inte längre kan/vill pressa mig hur mycket som helst. Jag väljer att se det som något positivt.

Men igårkväll, när jag fyllde, kom mamma med vän och gratulerade mig. Det är ju inte mer än rätt att ens mamma ska få fira sin dotter som fyller 40. Det kändes bra.

Är jag annorlunda nu än för tio år sen, än för fem år sen, än för ett år sen? Japp, det är jag. Det har hänt saker som förändrat mig ganska radikalt, inte minst det senaste året, på gott och ont. Jag väljer att se det som mest gott.

Livet är definitivt ingen självklar, spikrak, förutsägbar snitslad bana. Inte för mig i alla fall. Jag är ingen självklar, förutsägbar snitslad bana. Mycket har jag kvar att lära - men rätt många insikter har jag också fått.

Idag är definitivt första dagen i resten av mitt liv.

♥ Några foton från gårdagskvällen finns här …

Vid Linköpings universitet finns ett rätt underbart konstverk. Längs skolan, utomhus, finns en massa ord uppsatta på olika sätt. Går man promenaden bildar orden en mening.

Vi gick den där konstpromenaden en sommardag för flera år sen - det måste varit 2004 eller så. Jag tog kort på varje ord - det var innan vi visste vilken mening det skulle bli. Roligt är att Tilde, 4-5 år, kom med vid (nästan) varje ord. Jag tycker att budskapet är suveränt, men det återkommer jag till efter att ni gått promenaden … 

kommer - står det på kuben

Jag blir fortfarande alldeles rörd av det här konstverket! Vilket budskap. Det är väl ungefär så jag känner nu. Att i morgon kommer faktiskt något underbart att kunna hända. Det kan göra det, om man ger sig tusan på det.

Det behöver inte vara något jättefantastiskt och stort - det kan vara något ganska anspråkslöst - men underbart. Tänker man tanken -  i morgon kommer något underbart att hända - tror jag att chansen att det blir så är ofantligt mycket större än om man neggar.

Jag får en varm och förväntansfull känsla i mig av dom där orden.
Kan det faktiskt vara så, att i morgon kommer något underbart att hända?
På nåt sätt känns det som om, det bestämmer bara jag.

Hu, vad jag neggar. Slår på mig själv. Donkdonkdonk. Som popcornkärnor i en het kastrull: vad kass du är, förbannat misslyckad, dålig på alla sätt. Gah. Det suger musten ur mig. Varför håller jag på såhär?

Ska ta min sedvanliga morgon/förmiddagspromenad nu. Dom där promenaderna brukar vara guld värda och ypperliga tillfällen för målträning och peppning, och för att klargöra saker och ting. Men igår bankade jag på mig själv under alla dom där raska fyrtio minuterna. Var helt slut sen.

Så vill jag inte ha det idag. Måste trycka bort negget när det kommer och på något sätt, hur jäkla omöjligt det än känns just nu, försöka lyfta upp och fram mig själv istället.

konstverk av Fernando Botero

Varning! Här krävs kraftuttryck! För jag har varit så jävla bra ikväll!

Jag har fixat ett medel/station/70-pass! Och det var svettigt och jobbigt och alldeles alldeles … underbart.
Högre tempo än vanlig medel, massor av kondition och massor av styrka, snabba stationer med tyngder/kvastskaft/gummiband/brädor, snabba förflyttningar mellan stationerna + längre pass än vanligt.

Jag tycker att jag klarade det himla bra! På sista konditionsdelen hade jag väl inte mycket krafter kvar, men jag är förbannat stolt över mig själv som klarade styrkan och stationerna med bravur!

Och jag får aldrig aldrig aldrig glömma hur det var för några år sen. Hur långt jag kommit, vilken skillnad jag gjort!

En reminder finns här …

(Den suddiga toalettbilden på mig själv knäppte jag straxt innan passet - laddad och lite rädd!)