Världen är just nu full av stora gula maskrosor. Brukar det vara så mycket, så många? Vackra är dom i alla fall, mäktiga, när dom samlar ihop sig och tar över.
Jag sitter desillusionerad och ser ofrivilligt hur dom bredvid tuktar sin trädgård. Dom har hållt på hela dagen. Utan ett ord, utan ett leende, som robotar som gör det dom måste göra. Dom klipper och putsar och kantskär och fräser och plockar och ansar och drar. Alla tecken på sponanitet ska utrotas, förintas, dödas. Det ska vara kontrollerat och planerat, i deras perfekta lilla värld.
Dom måste gråta blod över vår tomt som syns genom den än så länge inte utslagna häcken. Dom måste slita sitt hår över vårt långa gräs, alla hundleksaker, vår anarkistiska kompost, den kaotiska rabatten, vår tufsiga gräsmatta och ogräsen av alla slag. Och maskrosorna. Dom måste svära och hata oss.
Och på nätterna ligger dom sömnlösa och kallsvettas - dom ser för sitt inre hur våra maskrosor snart blommat ut, och hur vinden tar tag i dom vita fröna och blåser in dom till deras egen gräsmatta. Deras kort-korta, tät-täta, jämna green.
En vacker dag, om några år, eller kanske närmare än så, tar jag mitt pick och pack och drar från Villaområdet. Jag kvävs här. Jag får inte blomma ut. Här tuktas jag, beskärs, kantskärs. Jag är en maskros som blir uppdragen gång på gång.
En vacker dag, om några år, ska jag bo långt från grannar och blickar och häckar. Där ingen kan binda upp mig vid en pinne så att jag växer rakt, där ingen kan beskära mig och där ingen kan stoppa mig när jag börjar bli för yvig. Och jag ska ha en tomt full av maskrosor.
foton från det gula och sagolika fältet vid agilitybanan/smedstad
Kommentering till det här inlägget är avstängd.
