När jag vägde mig i lördags hade jag 2 kilo kvar till målvikt. Detta faktum har fått mig stressad! Jag känner snudd på panik!
Ena stunden är jag inte alls redo att bli “klar”, och käkar tre ostmackor och ett halvt paket ballerina på raken! Andra stunden vill jag bli klar på stuberten och tränar like there’s no to morrow!
Småkaos alltså. Och jag klandrar mig inte. Jag har kämpat för detta så länge, och nu är jag så nära. Inte lätt att hänga med i svängarna.
I lördags var jag 1 hekto från 60-nånting. Sist jag vägde 60-nånting var i början på nittiotalet (och då gick det snabbt uppåt sedan!). Det känns läskigt att komma dit igen, det har varit en onåbar dröm så länge. Medvetet sabbar jag för mig själv för att jag inte vågar lyckas.
Det här framstår nog som helknäppt för dom som aldrig haft dom här problemen, och kanske mer förståeligt för dom som genomgår samma kamp själva. Att vara väldigt nära att faktiskt nå en dröm känns omvälvande.
Tänk om målet inte infriar mina förväntningar? Och vad ska folk tycka? (Jag är enormt känslig för kommentarer just nu!). Sen då?
För att inte kaoset ska bli ännu värre, för att få ordning på alla olika trådar och våga kasta mig ut, ligger jag lågt ett tag med vägandet. Jag måste samla mig lite innan jag vågar väga mig igen. Eller snarare, jag tar bort söndagen som vägdag, och väger mig den dagen jag vill. Ibland kanske det blir flera ggr i veckan, eller en gång varannan vecka. Får göra detta på mitt sätt.
Okej. Till sist säger jag till mig själv: sluta sabba för dig själv nu och våga gå in i mål!