Vid ettsnåret igår satte jag mig i bilen och accelererade in på motorvägen mot Nyköping. Känslan av att ha glömt precis allting viktigt hemma, avtog någonstans vid Stavsjö. På den betydligt mindre vägen mot Oxelösund och Nävekvarn, började jag känna mig riktigt tillfreds.
Hoppsan så var jag framme och parkerad vid Nävekvarns vandrarhem. Ett gammalt, aningen slitet, vitputsat hus med bra vibbar. När jag utan förväntningar öppnade dörren till mitt rum, möttes jag av vilsamhet, kravlöshet, prestigelöshet. Ett sympatiskt rum inbäddat i mjukt ljus, vackra speglingar, sagolika skuggor.
Så som det kan kännas att ta ett djupt andetag eller dricka ett stort glas kallt vatten när man är riktigt törstig, så kändes rummet. Jag insöp atmosfären och tog emot intrycken. Snacka om hälsokur, och lugn som en filbunke blev jag.
Började fixa. Pastasalladen hade jag gjort jag klar hemma, godiset la jag upp på ett fat. Packade ner presenten. Bäddade, placerade ut toalettsaker. Efter någon timme kom Camilla, som fyrtioårs-festen senare på kvällen skulle hållas för, och hämtade salladen, godiset och ett par vinflaskor. Hon skyndade vidare.
En timme kvar och jag satte igång med att piffa. Piffa innebär att man dricker vin, lyssnar på lättillgänglig musik, sminkar sig, puffar igång håret och sprutar på sig lite för mycket parfym. Detta görs med fördel ihop med någon likasinnad. Eftersom detta inte var möjligt just här, gjorde jag det själv, och det var riktigt trevligt. RIX FM, orange alkoläsk, lila ögonskugga och, alltså, lite för mycket parfym. Underbart.
Tiden går fort när man har roligt. Plötsligt var det dags att halka iväg till festen. Xidern förslöade effektivt den del av hjärnan som förut gjort mig alldeles för nervös för festen. Samtidigt skärpte den till andra delar av hjärnan, av vikt för att klara av ett rejält kalas. Jag knallade relativt cool iväg genom vinterlandskapet.
Den lilla hembygdsgården med lågt till tak och två gemytliga rum plus ett kaotiskt kök, blev snabbt fullt av folk av alla slag. Värdinnan/huvudpersonen/födelsedagsbarnet är av en särskilt spontan och avslappnad sort, vilket smittade av sig på stämningen. Jag minglade runt riktigt duktigt, och ungefär här hamnade mina mungipor uppe vid öronen och stannade där tills det blev natt.
Jag bara njöt, av allt och alla. Det här fjuttiga lilla korta livet vi har, innebär för lite fest. Jag undrar om folk fattar det, att vi måste njuta mer.
Till min glädje dök jag på två kändisar från förr, som jag umgåtts med lite grann genom Camilla. Vi fann varann, trots att det var 15 år sen sist. En makalös buffé av all knytismat dukades upp. Fanns inte en chans att orka smaka av allt, inte ens av hälften, så det gällde att välja omsorgsfullt. Eller att blunda, peka och låta sig överraskas.
Camilla gjorde en makalös muntlig presentation av alla sina gäster, på sitt eget sätt, ganska ostrukturerat och okonventionellt. Jag skrattade så tårarna rann. Och blev lite rörd emellanåt. Som det ska va.
Sen blev det liveband - Armborst&Tulpaner. Görhärligt, glimten i ögat, smart.
Så var det - prat och skratt och musik. Skulle velat prata mer - jag missade en, hann inte med - jag missade säkert flera, intressanta! Men klockan blev halv ett och jag var så trött. Passade på att smita iväg samtidigt som några andra som skulle till vandrarhemmet. Ville inte gå iväg i mörkret och kylan själv.
Allt blir vad man gör det till, och det här blev bra. Från början till slut. Bara ros.
# Försök att fånga stämningen i bild #
