Jag väntar i tio minuter till, sen går jag, mumlade han tyst för sig själv medan han strök över armbandsklockans urtavla med pekfingret. Han hade redan väntat trettiofem minuter över den tid dom hade bestämt, men han var både angelägen och alldeles för snäll, och tänkte därför vänta i tio minuter till. Minst.
Bänken var bekväm, tack och lov. Perfekt rundning för svanken och med tillräckligt högt ryggstöd. Det gick ingen nöd på honom! Han satt minsann inte i sjön! Och hon, den sagolika, skulle naturligtvis ha en obestridbar orsak till sin sena ankomst.
Utsikten var det heller inget fel på: blommande träd och semesterlediga människor som vandrade förbi på grusvägen bredvid honom. Lätt vind gjorde att solen aldrig blev för varm och dessutom hade han på sig sin svala, ljusgula skjorta med korta ärmar. Den sagolika hade sagt att hon älskade gult. Nä, han hade det så bra så och kunde nog tänka sig att vänta i åtminstone tjugo minuter till, när han tänkte efter.
På en likadan bänk på motsatt sida satt en man och en kvinna och försökte på bästa sätt angripa varsin smältande mjukglass med polkaströssel. Deras munnar kämpade för att fånga upp det nedglidande strösslet innan det kladdiga landade på ljusa sommarkläder.
I deras blickfång fanns en bänk där det satt en ensam man. Han hade suttit där i säkert en timma snart. Mannen gav ett sorgligt men vänligt intryck. Han tittade ideligen på sin klocka, rätade ofta och nervöst till sin knallgula skjorta och tittade längtansfullt och oroligt bort längs grusgången.
Det glassätande paret kände medlidande med honom samtidigt som han utgjorde en besvärande fläck på deras lördagsidyll. Kunde han inte gå iväg snart? Tänkte kvinnan och bet demonstrativt en stor bit av glasstruten.
Mannen i den gula skjortan började känna en viss irritation växa fram i bröstet. Denna känsla var högst ofrivillig. Han ville inte känna så inför den sagolika. Han riktade därför irritationen mot det där paret på bänken mitt emot. Dom glodde på honom och såg allmänt korkade ut där dom satt och åt varsin gigantisk glass. Gubben hade spillt en stor glassklump på sina pråliga shorts, men det hade han visst inte upptäckt. Han hade väl fullt upp med att glo.
Den sagolika ägde ingen mobiltelefon, så han kunde inte ringa till henne. På hennes hemtelefon ekade signalerna till ingen nytta. Han torkade svetten ur pannan vid tanken på att det kanske hade hänt henne något.
Bilderna på allehanda katastrofer började avfyras i hans hjärna. Han såg hur den sagolika fastnat med foten i glipan mellan pendeltåget och perrongen och gled ner på rälsen medan tåget fortsatte sin bekymmerslösa färd. I nästa sekund låg den sagolika i en ambulans med kraftiga huvudsmärtor på väg till akuten på södersjukhuset. Ambulanspersonalen såg allvarligt på varandra och mumlade något om aneurysm.
Han väckte sig själv från sina neurotiska föreställningar och drog en darrig hand genom det fuktiga håret. Han måste skärpa sig nu, fokusera, tänka positivt. Men från hans allra innersta letade sig den allra största skräcken fram. Rädslan som han hittills lyckats mota bort gång på gång precis innan paniken hunnit ta över. Tänk om den sagolika inte ville ha honom?
I ärlighetens namn, vad hade han att erbjuda? En tafatt och nervös man utan större erfarenhet av just någonting. Hon kanske hade velat träffa honom igen enbart på grund av ett plötsligt infall av medlidande. I själva verket ville hon nog bara bli av med honom, så patetisk som han var. Hon kunde ju få vem hon ville, den sagolika.
Det brände bakom hans ögonlock. Självklart var det så. Så jävla dum han hade varit! Hon hade naturligtvis bara drivit med honom, retats. Hon var inte alls sagolik, hon var ond och han var lurad.
Övertygad om att ha avslöjat sanningen reste sig mannen i den gula skjortan upp från bänken. Han skämdes som en hund med hängande huvud och nedslagen blick. Nu tittade alla på honom och flinade, det visste han. Dom där nissarna med glassarna glodde säkert ögonen ur sig nu med hånfull uppsyn. Han ville inte se.
Två varma tyngder på hans axlar. Två händer som förflyttade sig upp över hans ögonlock. Ett skratt han kände igen! Han vände sig om och där stod den sagolika. Hon såg lyckligt och nervöst på honom och tog hans händer.
- Förlåt! Pendeltåget stannade i en tunnel och blev stående i minst en halvtimme! Förlåt, förlåt! Hon slog sina armar runt honom.
- Tänk att du är kvar. Sa hon tyst i hans öra. Du måste vara världens bästa man. Vilken tur jag har som hittat dig.
Paret mitt emot hade ätit upp sina glassar för länge sedan. Nu betraktade dom scenen som utspelade sig framför deras ögon. Andäktiga och glassfläckiga såg dom hur en sagolik kvinna i gul klänning och svart hår la armarna om halsen på den sorglige mannen.
- Så vackert! Sa kvinnan med bruten stämma.
- Förbannat fint. Sa mannen grötigt.
- Då kan vi gå hem nu då.
