Lumumma

Jag hänger verkligen inte med i år. Fattar inte att det är första advent, att det snart är december. Jag har liksom gått runt och trott att det är ett par veckor kvar till advent. Pang är fönstren fulla av ljusstakar och stjärnor - det var ju nyss sommar? Nä, jag hänger inte med.

Men jag anpassar mig! Jag har satt upp ljusstakar och vi har tänt första ljuset. Och jag överraskade dom andra med kreativa pepparkakor. Men stressa och pressa vägrar jag. Jag tar det förbaskat lugnt, försöker att lägga dom allra värsta duktigpräktig-kraven åt sidan. En mysig första advent går mot sitt slut.

och t gjorde ett tomtelandskap …

Igår stod jag i 1.5 h utomhus, i en till synes oändlig kö, och väntade på att få min grisinfluensa-shot. Nu skulle det ske helt enkelt. Kön ringlade utanför katastrofmedicinskt centrum, och slutade vid en liten barack. Vid ingången stod en securitasvakt och en sjuksköterska och släppte in tjugo i taget, med ca 10 minuters mellanrum. Baracken var en sluss in i en stor  sal med skärmar, där tio stycken satt och stack på löpande band.

I kön utanför kom med jämna mellanrum ‘kö-värdar’ och undrade hur det stod till, berättade hur lång väntetid det var ungefär + svarade på frågor. När man väl kom in fanns det folk som tog hand om en, visade att man skulle fylla i papper, visade vilken skärm man skulle gå bakom. Trots den långa, kalla väntan tycker jag att det var bra ordnat och bra stämning. På ett sätt var det skönt att stå ute i fritt blås, istället för att sitta inne i en trång väntsal och ‘hosta på varann’. Förbaskat bra tålamodsövning!

På kvällen var det skoldisco för dottern. Det första som mellanstadieelev. Och här skulle jag kunna skriva en kilometer om min ambivalenta syn på skoldiscon. Men det gör jag inte. Jag visar en bild på en disco-fin tjej istället. Världens snyggaste klänning - mörklila med svarta prickar och tyllkjol + matchande hårband. En liten svart glittrig kofta och skor med trollsländor. Jag säger då det. 

och jag tappar den där förbannade tråden
om och om igen
oftast springer jag ifatt den fort
får tag i den
och drar mig uppåt
igen

ibland orkar jag inte springa
för förtielfte gången
då lägger jag mig ner och ser
den tappade tråden glida iväg sakta

men jag är ingen som ger upp
inte än i alla fall
och i varje fall inte under någon längre tid
så till slut, alltid, reser jag mig upp
och springer ifatt, tar tag i, drar mig uppåt
igen
igen
igen

en av mina älskade promenadvägar

Marie och Vic - you made my day. Och jag menar det. Ett potentiellt besök i ‘det svarta hålet’ förbyttes i glad värme: i brevlådan idag fanns ett fint kort från M och ett tjockt kuvert, som flugit över Atlanten, från V.

You made my day, så är det bara! Tack! 

halsbandet är ljuvligt Victoria! 

Jag tycker snarare att halsbandet är gjort AV en ängel!

Kortet är från Marie

Igår fyllde jag år. 40 tror jag, vem räknar? Jag förundras över hur många källor för kontakt det finns år 2009: igår fick jag: ett gäng grattis-sms, grattis-post i brevlådan, blomsterbud, grattis-telefonsamtal, gratulationer i bloggen, gratulationer på face book och i mailen - plus besök! Det är annat än för inte jättemånga år sen då det enbart var stationär telefon och snailmail som gällde. Häftigt tycker jag.

När det blir för mycket input, för mycket information och när jag känner mig för tillgänglig, sätter jag telefonen på ljudlös, sätter mig i bilen och kör en sväng. Detta hade jag inget behov av igår - då var det bara roligt med all uppmärksamhet från alla håll. 

Jag skulle ha haft storfrämmande av släkten i helgen - men backade ur ett par dagar innan. Ibland inser jag mina begränsningar. Vi får ta det senare, eller inte alls. Jag skräms och fascineras av hur jag inte längre kan/vill pressa mig hur mycket som helst. Jag väljer att se det som något positivt.

Men igårkväll, när jag fyllde, kom mamma med vän och gratulerade mig. Det är ju inte mer än rätt att ens mamma ska få fira sin dotter som fyller 40. Det kändes bra.

Är jag annorlunda nu än för tio år sen, än för fem år sen, än för ett år sen? Japp, det är jag. Det har hänt saker som förändrat mig ganska radikalt, inte minst det senaste året, på gott och ont. Jag väljer att se det som mest gott.

Livet är definitivt ingen självklar, spikrak, förutsägbar snitslad bana. Inte för mig i alla fall. Jag är ingen självklar, förutsägbar snitslad bana. Mycket har jag kvar att lära - men rätt många insikter har jag också fått.

Idag är definitivt första dagen i resten av mitt liv.

♥ Några foton från gårdagskvällen finns här …

Dottern och jag har varit på bio: Upp. Det är mysigt med på bio. Inget slår popcorndoften när man kommer in på Filmstaden. Mysig eftermiddag - kvalitetstid med min tioåring. Innan bion gick vi en promenad på stan och fick se ett par skor dinglande på oväntat ställe.

snart börjar bion …

Vid Linköpings universitet finns ett rätt underbart konstverk. Längs skolan, utomhus, finns en massa ord uppsatta på olika sätt. Går man promenaden bildar orden en mening.

Vi gick den där konstpromenaden en sommardag för flera år sen - det måste varit 2004 eller så. Jag tog kort på varje ord - det var innan vi visste vilken mening det skulle bli. Roligt är att Tilde, 4-5 år, kom med vid (nästan) varje ord. Jag tycker att budskapet är suveränt, men det återkommer jag till efter att ni gått promenaden … 

kommer - står det på kuben

Jag blir fortfarande alldeles rörd av det här konstverket! Vilket budskap. Det är väl ungefär så jag känner nu. Att i morgon kommer faktiskt något underbart att kunna hända. Det kan göra det, om man ger sig tusan på det.

Det behöver inte vara något jättefantastiskt och stort - det kan vara något ganska anspråkslöst - men underbart. Tänker man tanken -  i morgon kommer något underbart att hända - tror jag att chansen att det blir så är ofantligt mycket större än om man neggar.

Jag får en varm och förväntansfull känsla i mig av dom där orden.
Kan det faktiskt vara så, att i morgon kommer något underbart att hända?
På nåt sätt känns det som om, det bestämmer bara jag.

Burr, kallt, duggregn, snålblåst, lördag, trött. Idag skulle jag bara vilja sitta i fåtöljen hela dagen, insvept i filt. Då och då skulle någon kunna komma och erbjuda mig varm choklad med vispgrädde, och lite rejäl fotmassage. Det vore trevligt. Och några tända ljus, en Colin Nutley-film, tyst telefon och gärna en liten klocka som jag kan pingla i när jag vill ha något (snittar, mer massage, komplimanger …) Så skulle jag kunna tänka mig tillbringa dagen.

Igår var vi på julmarknad på Ekenäs slott.
Ett sagoslott med tinnar och torn. Marknaden är mysig och gedigen.

Nähä, dags att resa sig från fåtöljen och värmen. Dags att gå ut i kylan på lång promenad (särskrivning eller inte, man vet inte) med hund.

Nu sjunger hösten på sista versen, och snart är den här veckan också slut. Inte gör det mig nåt. Jag gillar när tiden går. “Usch, vad fort veckorna går!” säger folk. Men jag tycker om det, som sagt. Jag gillar när saker går framåt, även tiden.

Ibland behöver man distraheras. Idag distraherade jag mig själv genom att baka. Att baka, har jag kommit på, är meditativt, tröstande, bra för tanken. Som att köra bil eller gå på promenad.

Jag bakade ‘nyttiga muffins’, som jag brukar när jag bakar. Dom är perfekta som energikick, som en del av frukosten, till kvällsteet. Kan tänka mig att dom är goda med färskost/ädelost, eller med fikonmarmelad … Med florsocker på blir dom lite sötare om man är på det humöret.

PS. Ursprungsreceptet kommer från nLife.
Jag har dock grejat ganska mkt med det …

Kryddiga nyttiga höstmuffins
ca 15 st

200 grader i ca 20 min

2 dl dinkel fullkornsmjöl
1 dl fiberhavregryn
3 msk cocosflingor
2 msk psylliumfrön
½ dl pumpakärnor
½ dl pinjenötter
2 tsk bikarbonat
½ tsk malen muskot, ½ tsk ingefära, ½ tsk kanel, ½ tsk kardemumma

2 msk flytande honung
½ dl rapsolja
2 dl lättyoghurt jordgubb
3 små mosade bananer
1 stort uppvispat ägg

vispa ihop allt med en handvisp och klicka ut i formar
skjuss in i ugnen

Det är tur att man blir så snäll av pepparkakor, för jag har snöat in på dom, pepparkakorna. Jag måste vid det här laget vara löjligt snäll och mjäkig. Billiga i storpack, plastburk, duger bra. Dom har sin charm.

I brist på övrig blogginspiration blir det åtminstone ett kort och koncist inlägg om pepparkakor, och några nyknäppta pepparkaksbilder.

Jag återkommer när inspiration och fokus förflyttats åt nät-hållet.
Vid gott mod är jag i alla fall. Och snäll.